eg37.blogg.se

Efter att jag sovit frukansvärt dåligt pga regn så gjorde jag mig iordning, åt frukost en skål filmjölk, en kopp kaffe, en ostsmörgås och 3 ägg. Åkte jag till bussen, lämnade cykeln på en lastbil och satte mig i en av alla bussar för avfärd mot Lindvallen, fick en ytterst trevlig resekamrat att samtala med hela vägen. Resan tog nära 2 timmar sedan viss väntan på lastbilen för att få cykeln. Därefter var det bara att cykla bort mot startomreådet och inmundiga en burk kvarg och en banan och kasta upp väskan med överdragskläder på en lastbil.

Omkring kl 11.40 öppnades det startled som jag hade fått tilldelat mig, nervositeten kom nu smygande, pulsen ökade och solen värmde min lätt spända kropp.

12.06 blir vi framsläppta till start, och jag blir förvånad över min nervositet...jag ska ju bara cykla, göra mitt eget lopp.

Jag SKA till Mora! (Och det gjorde jag)

Hela min plan var att hålla igen i början, börja lugnt och hålla den farten fram till Evertsberg. Det sket sig kan jag säga. Jag gick ut alldeles för hårt, vilket starffades sig i form av kramp i vaderna, vilket jag fick hjälp med i Risberg men det var ju inte slut på eländet, efter kanske en halvtimme fick jag kramp i lårens insidda ner mot knäna. Den krampen blev jag aldrig av med trots massage i Evertsberg. Det var en underbar känsla att passera just Evertsberg, jag hade gjort hälften och nu var det ett lättare parti kvar, jag visualiserade MÅLET hela resan, såg medaljen hängas runt min hals. 

Bara tänka på min andning och att fötterna rörde på sig hela tiden. Tröttheten började bli påtaglig vid Oxberg, bara stoppa i sig saltgurka, slätbulle och sportdryck. Fick lov att fylla min Camelbak där. Det gick rätt bra till strax en km innan Hökberg, ny krampkänning i låren. Väl i Hökberg smakade det fint med saltgurka och en kopp kaffe, faktiskt bland det godaste kaffe jag druckit, trots att det var pissljummet.En liten uppförsbacke sedan en lång och jag menar verkligen lång utförkörning. Det var skönt att få vila benen lite, eller det blir ju inte jättemycket vila med tanke på att jag var tvungen att stå nästa hela tiden. Jag börja nu känna hopp om att klara uppgiften jag gett mig, varje tillrygalagd meter känns som en lättnad. När jag kommer in i Eldris hör jag mitt namn ropas upp...herregud vad det kändes skönt och vad som kändes ännu bättre var att jag nu bara hade 9 km kvar till mål. Nu gick det på ren vilja, jag orkade inte längre så jag kramade ur allt jag hade, peppade alla jag körde om, för nu jävlar ska jag hämta min medalj.

En otrolig känsla att komma på upploppet i Mora, höra sitt namn och puplikens påhejningar. Jag hade otrloigt mycket känslor i kroppen vid målgång, helt underbart att få se fru och barn. Trodde att jag skulle börja gråta en liten stund men det blev ett leende och sedan iväg till närmsta bajamaja för en oblegatorisk vasaloppsskit.

Vet i skrivande stund inte om jag vill göra om det, men jag ska se till och smälta det här loppet först innan jag tar beslut i frågan.

 

Vet heller inte hur det blir med bloggen, vi är ju som i mål!

 

Jag kan med lätthet säga; VILL DU SÅ KAN DU!

Med det sagt säger jag tack för allt stöd.